Mitt projektarbete som jag genomfört tillsammans med Alice Nordwall har gått ut på att analysera och skapa förståelse för hur genus och jämlikhet tillämpas (och inte tillämpas) i barnlitteratur för att på så sätt skapa större förståelse för de normer som finns i samhället idag, framför allt de som den nya generationen tar in genom litteratur. I den här rapporten ska jag utgå från några frågeställningar rörande hur vår arbetsprocess sett ut, hur vi löst de problem vi stött på samt vad jag har lärt mig under kursens gång.
Hur har jag arbetat med mitt kunskapsområde?
För att ha en stabil grund inför skrivandet samt för att utveckla mina kunskaper om ett ämne som intresserar mig men som jag visste mindre om än jag trodde när projektet började, var hela höstterminen vigd åt fördjupningsarbete. Av pedagogiska skäl analyserade jag först några böcker, sedan läste jag en mängd facklitteratur om genus för att sedan fortsätta med analyserna.
När jag ser tillbaka på mitt arbete är min utveckling kunskapsmässigt väldigt tydlig. Från att i de första inläggen beskriva min förvirring över vad i hela friden genus faktiskt är känner jag att jag idag, speciellt efter att ha skrivit vår bok, har en helt annan medvetenhet gällande genusfrågor i samhället. När vårterminen kom var det fantastiskt roligt att börja med det kreativa arbetet. Först kom insikten om hur mycket bakgrundsarbete det faktiskt krävs för att skriva en bok, hela vägen från tankekarta till tryckt bok. Det har krävts disciplin för att kunna tänka utanför ramarna samtidigt som man måste hålla sig inom en tidsgräns. Utformandet av huvudkaraktärerna är ett bra exempel på detta. Vi märkte att för att få boken genusneutral var det lätt att vi bara vände på normerna, vi tillskrev pojken alla de normer som vanligtvis tilldelas flickor och vice versa, vilket absolut inte var vårt syfte. Syftet var som vi beskrivit i bloggen snarare att på ett enkelt sätt visa på hur lätt det kan vara att fostra barn genusneutralt och utanför stereotyperna för flickor och pojkar, något vi ville uppnå utan att nödvändigtvis behöva skriva något provocerande. De jämlika och jämställda idealen i boken ska kännas lika naturliga som de egentligen är, inte som något stötande eller revolutionerande.
Förutom den kunskapsmässiga utvecklingen har projektet också inneburit en hel del planering och strukturering. Jag kan stolt säga att vi följt vår tidsplan. Att lägga mycket tid på att skriva en detaljerad tidsplan i början var helt klart värt det, den har fungerat som en sporre för mig genom hela projektet.
Det vi talade mycket om i början som vi sedan strukit är samtal med författare och förläggare. Det är väldigt synd att vi inte har gjort det, men att få tag på intresserade personer samt att hitta tid (både för dem och för oss) visade sig vara för komplicerat. Men med tanke på den tid jag lagt på att läsa om barnlitteratur och dess uppbyggnad samt den mängd feedback vi fått från olika håll känns det som att vi ändå lyckats göra ett bra arbete utan att prata med branschmän. När jag pratar om feedback menar jag inte bara de som läste vår slutgiltiga bok, utan under hela projektet har mycket diskussioner pågått ”bakom stängda dörrar”. När folk har frågat vad jag har för projektarbete har det väckt många intressanta och långdragna diskussioner gällande både litteratur och genus ur vilka många bra synpunkter, tankar och boktips har kommit. Jag har insett att man ska inte underskatta det råd och stöd man kan få från människorna omkring sig. En av mina mest givande diskussioner var med mina föräldrar i slutet av projektet, en diskussion som pågick i två timmar där jag själv blev förvånad över hur mycket jag lärt mig under året då diskussionen gick ut på att jag fick försvara varför normförebyggande arbete behövs samt varför Sverige inte är jämställt som det ser ut idag. Själva feedbacken på boken var givetvis även den väldigt givande. Det var kul att se att även de som inte vet något om den långa processen det var att skapa boken kunde uppskatta den och framför allt ge oss konstruktiv kritik på den.
Projektets syfte samt tidsplanen har givetvis genomgått vissa förändringar under tidens gång som vi beskrivit i bloggen. Bland annat valde vi i mitten av projektet att fokusera mer på jämställdhet än jämlikhet, men till slut blev boken likvärdigt präglad av de båda vilket känns väldigt bra. Att bryta heteronormen blev exempelvis en mer central del i vår bok än vi först hade väntat då två homorelationer (dock bara mellan män) kom med. Diskussionen kring handikapp och sjukdomar som var central i början hamnade dock i skymundan. Vi läste flera barnböcker som behandlade ämnet men det är inget vi belyser i vår bok. Å andra sidan belyser boken absolut inte motsatsen utan lämnar det snarare osagt.
Nu när jag tittar i backspegeln blir jag extremt stolt över vad jag och Alice har åstadkommit. Jag är också väldigt stolt över min personliga utveckling i projektarbetet. Om jag skulle ha möjlighet att göra om något skulle jag ha varit bättre på att blogga från början. Mycket av det arbete jag faktiskt lagt ned på projektet framgår inte där. Jag skulle dessutom velat låta ännu fler läsa vår bok och skriva någon form av reflekterande rapport över folks reaktioner och åsikter, men det fanns helt enkelt inte tid. Jag får bara vara glad för att den feedback vi fått har varit så bra och gav oss så mycket uppslag till boken.
Idag har vi fått feedback från fyra personer, Anna-Maria som expert i genusfrågor, Leo i egenskap av litteraturintresserad och Chatrine som gav ett utlåtande som svenskalärare samt Albin som mest var nyfiken.
Resultatet var mycket bra, alla fyra gillade verkligen boken och tyckte att vi gjort ett bra jobb. Alice har redan avhandlat Anna-Marias feedback i förra inlägget. Chatrine hjälpte oss korrigera vissa ord som var för svåra, exempelvis bestört som jag redan påpekat i tidigare inlägg. Vi diskuterade även mängden text på vissa sidor, hon menar att boken skulle vara för svår för barn som håller på att lära sig läsa. Detta håller vi med om såklart, det var något vi även diskuterade med Anna-Maria. Boken är ju främst till för att föräldrar ska kunna läsa för sina barn. Båda sa att de gärna skulle läst boken för sina barn, roligt! :) Övrigt fick vi bara positiv feedback från Chatrine, hon gillade handlingen, dialogerna och flytet. Hennes feedback gällande ordvalen var verkligen till stor hjälp.
Med Leo diskuterade vi, som med Alice pappa, om huruvida "kärast" passade in eller inte. Det visar att det är en tävling som pågår mellan barnen och de båda tyckte att pappans stöd till denna tävling inte kändes helt rätt. Vi har helt enkelt ändrat till "kär" och får således behålla föräldrarnas stöd till Vilgots förälskelse utan att de vet att det är en tävling.
Nu är nästa steg för mig att skriva om texten och skriva ut den slutgiltiga upplagan av boken!! Sen när Alice är klar med framsidan så har vi en slutprodukt!!! Ska bli så kul :)
Här kommer mina anteckningar från stallet, det som står i kursiv är mina reflektioner i efterhand och det som står vanligt är anteckningarna baserade på barnens utlåtanden. I denna del ingår mina personliga reflektioner från vecka 17 samt mina och Alice ändringar i boken som vi gjorde nu vecka 18.
"De tycker boken är jätterolig och att nallen är en söt detalj.
Den borde vara längre. Kändes väldigt bra att deras störta kritik var att boken var kort, då vill de läsa mer! Då blev vi glada.
Gullig, kille kär i kille – roligt, gulligt. Alla reagerade på det. Fast de tycker det är bra.
Vilgot – glad, sprallig,
Elvira vill alltid vara bättre än Vilgot, Vilgot är inte lika mycket så.
Elvira är mer sur, Vilgot är mer sprallig Även om det stämmer rätt bra in med hur vi tänkt oss karaktärerna vill vi inte att Elvira ska framstå som sur och tråkig, därför har vi bestämt att ändra "säger elvira surt" till "säger elvira uttråkat" el. dyl. på sidan 3.
Ali - glad, snäll, skön,
Konstigt att de tyckte Ali var konstig. Det reagerade flera på. Det finns en dramaturgisk poäng med att det tycker han är konstig, först är de misstänksamma, sen är han konstig för att han stojar och är rolig. Det är ett återkommande tema. Men för att tydliggöra detta lägger vi till "är lite tveksam" på sida 2. För att Vilgot inte alltid ska tala först har vi också flyttat på replikordningen på sida 2.
Brukar inte prata om genus I skolan, någon har gjort det I fyran. Mellanstadiet verkar man prata om det. Det har diskuterat hen. De tycker inte det vore kul att bli kallad hen.
Varför leker killar och tjejer för sig?
För killar är dumma och elaka. Aggresiva. Hårdhänta, har inga känslor. Dom tycker om tv-spel och fotboll. Ibland är en tjej med och spelar fotboll. Killarna är ofta en stor grupp medan tjejerna är flera små. Killar har inte lika stort behov av bästa kompis. Barnen var väldigt medvetna för sin ålder tyckte jag, jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket på könsgrupperingar när jag var 10!
De umgicks mer blandat när det var yngre. Vad gör tjejerna? Hoppar hopprep, burken, telefoner, spelar kort.
Brukar lärarna behandla tjejer och killar olika?
Gympan – skulle köra tjejer vs. killar. Killarna leder stort. Vikarien sa “eftersom tjejerna inte är lika duktiga som killarna får dom 15 pluspoäng och så kör vi avgörande målet nu”. Bläk.
Killarna skriker och håller på under lektionerna men blir inte tillsagda, tjejerna blir tillsagda mycket oftare när de låter mer sällan. Killarna får en chans till, tjejerna blir utskickade direkt. Killar tar mer plats. Skiter i om de blir tillsagda.
Åttor och nior kan kramas och hänga mellan könen.
Varför är det så?
Killar bara är så.
Hur skulle ni vilja att det var? Ser ni skillanderna som ett problem?
Inget riktigt svar. Det spelar ingen roll för killarna är störda. Det är inget problem. Killarna mobbar tjejerna, tjejerna mobbar killarna.
Cornelia 12: Killar uppfostras hårdare. Om en kille ramlar ner från stolen då kommer folk ba men res dig upp! Hade det varit en tjej daltar man med henne. Den här fruktansvärt genomtänkta analysen gjorde mig jättechockad! Jag såg ett klipp med Magnus Betnér för några år sedan där han belyser JUST DETTA och jag hade aldrig tänkt på det förut. Sjukt häftigt att en tolvåring är så medveten.
Jisses, vi har en BOK! En faktisk bok! Känns helt galet. Jag har suttit hela kvällen (natten) och lagt layouten, blev riktigt nöjd. Alice bilder passar så bra ihop med texten. Nästa steg är alltså nu att testa boken på barnen på lördag samt prata med nya litterär gestaltning-läraren om hon kan ge oss feedback på det språkliga. Jag är medveten om att ordvalet är inkonsekvent, från "kärast i hela världen" till "bestört". Detta beror på att en femåring förmodligen skulle säga just så, medan det inte finns något bättre ord för bestört. Dessutom är väl boken till för att utveckla barns läsfärdigheter? Då måste man utmana med nya ord. Jag bestämde mig också i sista stund för att stryka dom och köra på de/dem, det känns bättre. Jag har också valt att använda "comic sans", hur mycket folk än avskyr den. Det finns ett pedagogiskt syfte med att ha den fonten i en barnbok, den är mer lättläst eftersom den är mer lik handskrift samt lättare att läsa för dyslektiker. I vår barnbok tänker vi på alla. ;)
Jisses vad produktiva vid varit de här två dagarna!! Utkastet till boken är nästan helt klart och vi har målat fem klara bilder. Vi kom på den geniala tekniken att Alice som faktiskt kan måla gör bilderna och jag fyller i med färgerna, haha. Väldigt effektivt. Nästa vecka blir det hårdkörning med färdigställande av bilderna för Alice och lägga layout för mig inför presentationen på lördag. Gud vad kul att verkligen se resultat!
Så här fint och naturligt jämställt såg det ut i en leksakstidning som kom för några veckor sen. Det är inget revolutionärt, det är inte helt könsneutralt, det är bara smyganorlunda. Som vår bok. Tjoho.
Samtidigt utkommer dessa två extremt könsstereotypa tidningar i handeln nästa månad. Egmont har uppenbarligen inte fattat grejen med att tjejer OCKSÅ gillar fotboll och killar OCKSÅ gillar pyssel. Tidningarna riktar sig till barn i åldrarna 6-9 och tidning ett beskrivs i princip som ett livsstilsmagasin för pyssliga tjejer medan den andra tidningen ska "tilltala fotbollstokiga killar". Dåligt, egmont. Ni borde läsa vår bok.
Under påsklovet som kommer hade jag och Alice bestämt oss för att stänga in oss hela veckan och bli klara med projektarbetet. Tyvärr inser vi nu att livet kommer emellan. Först och främst ska Alice jobba större delen av lovet, men vi ska fortfarande köra två heldagar av skrivning och teckning. Vårt studiebesök i stallet blev också uppskjutet en vecka till lördag vecka 16 på grund av andra aktiviteter i stallet. Planeringsändringen har alltså inte skapat några problem än, även om det känns som att tiden rinner iväg. Jag tvivlar inte en sekund på att vi hinner klart i tid, jag hoppas bara att vi hinner göra allt vi vill göra innan!
Alice och jag diskuterade hen som hon tidigare nämnt. Debatten har gått varm senaste veckan och vårt projektarbete har blivit en central fråga i det hela. Vissa tycker vi gör rätt i att använda han/hon, vissa tycker vi gör fel. Men det jag funderat mest över är vad vi egentligen håller på med.
"Vad gör ni för projektarbete?" "Vi skriver en genusneutral/jämställd barnbok" "Oj, hur gör ni det?"
Hur gör vi det. Frågan har snurrat i mitt huvud hela veckan. Vad är det som faktiskt gör vår bok speciell? Kommer den väcka reaktioner? Varför, eller kanske ännu mer intressant, varför inte?
Jag har försökt få fram ett bra svar på dessa frågor. Först och främst tror jag att det mest uppseendeväckande med boken kommer vara att den skildrar homosexuell kärlek. Denna kärlek kan dock viftas bort som en fantasi hos en fyraårig pojke, något som kanske stämmer. Det viktiga är, oavsett om pojken i framtiden är homosexuell eller inte, att göra det till en naturlig del av förskolan/boken/barnens liv.
Men att boken visar en homosexuell relation har ju med jämlikhet att göra, inte jämställdhet. Boken ska, som vi skrivit från början, även vara jämlik, men under senare tiden har vi valt att lägga större fokus på genusfrågan. Om det som sticker ut mest i boken i mina ögon är den homosexuella aspekten, har vi då misslyckats med att framföra vårt budskap?
Nej, det har vi inte. Poängen med boken är att förkasta könsnormerna, boken ska visa på barns frihet i utvecklingen och cementera att alla är lika mycket värda. Om du läser vår bok utan att haja till, då har vi lyckats. Framför allt, då har du lyckats. Då har du som läsare gått ifrån det gamla och accepterat det nya. Du reagerar inte på att Elvira "tycker" och Vilgot "fnissar", du reagerar inte ens på att förskolläraren som är så bra på att baka heter Ahmed och är man.
Att skriva en bok om "hen" som heter Kiwi är ett sätt att bekämpa könsstrukturerna, vi har valt en annan väg. Vi har valt att skriva en bok som enkelt och lätt visar hur en jämställd värld skulle se ut: Som idag fast lite bättre. Folk blir upprörda över "hen" och hår under armarna, det ses som nästan revolutionära metoder att förändra samhället som mottas med mycket motstånd. Vi väljer att istället smyga in vårt budskap, vi hävdar oss skriva normen, som att det vi skriver om är det naturliga på en förskola (vilket tyvärr inte är fallet).
Vårt sätt att förändra är att diskret hävda att förändringen redan skett.
/Bea
ps. Förlåt Karin, det är omöjligt att göra blankrad eller indrag, bloggmanicken tar bort det automatiskt.. Jag vet att det är fruktansvärt. ds.
Mycket snart kommer vi till den delen av proccessen när vi ska testa vår bok på barn och vuxna. Som Alice tidigare nämnt ska vi möta en grupp i hennes stall. Jag tänkte också att mina föräldrar är en bra testgrupp, de växte båda upp på landet under 50-talet och när vi började prata om min projektarbete för några veckor sedan sa de "varför då?" om faktumet att boken skulle vara genusneutral. Detta ledde till en diskussion om jämställdhet och genus som höll i sig från Uppsala in på garageuppfarten. Ska bli väldigt intressant att se vad de har att säga om boken när den väl är klar, om de kommer tycka att den är extrem eller om de rentav inte kommer märka vårt försök till att vara genusneutrala.
Min syster är lärare för en fjärdeklass i bredäng och vi har pratat om att testa boken på hennes elever. Bara faktumet att en kille blir kär i en kille kommer väcka ramarskri menar hon, spännande. Jag hoppas verkligen vi kan få ihop det, Alice är också jättetaggad, vi får bara hoppas att det finns tid nog i hennes planering.
Redan när jag för tre veckor sen skrev sida ett till tre började jag fundera över sida fyra, fortfarande sitter jag bara och skriver, raderar, skriver och raderar. Det här är mina och Alice gemensamma stödanteckningar till denna sida: "På väg hem diskuterar dom vem som gillar Ahmed mest. Båda är kära i honom. De börjar bråka tills föräldern (pappan) säger till.
- Trottoar, lite irriterade miner, gestikulerar, föräldern en bit framför. Säger till till slut"
Att försöka få ut det här i ord är helt klart det svåraste jag gjort i projektet hittills. Texten får ju som sagt inte bli för lång, samtidigt måste ju någon form av konversation mellan barnen leda fram till detta konstaterande för att man ska kunna hänga med (och för att det ska bli bra). Jag lyckas fortfarande inte skriva "diskuterar" på ett bättre sätt heller. "barnen pratar" känns bara löjligt, det är lite för låg nivå känns det som, jag får flashbacks från mina lågstadienoveller. Vad tycker du Alice? Har du några tips? Jag ska fila vidare och hoppas att jag kommer på något vettigt.
Av någon anledning har det här inlägget blivit sparat som utkast istället för publiceras, inte konstigt att inte Alice sett det! Här följer i alla fall texten till de första tre sidorna i boken i ett första utkast. Poängen är nu att Alice ska kunna kommentera texten via bloggen samt lägga upp bilderna som hör till så jag får se dem. Smidigt värre.
Det här är Vilgot och Elvira. Vilgot och Elvira går på samma dagis och bor på samma gata. Dom tycker om pyssel och älskar att klättra i träd. Fast mest älskar dom godis. Dom har varit kompisar så länge dom kan minnas.
...
En dag på dagis när Vilgot och Elvira leker kommer snälla Birgitta in.
- Barn, det här är Ahmed, han är den nya vikarien. Nya Ahmed hälsar glatt och säger att han tycker det är supertrevligt att vara här. Vilgot tycker han verkar lite konstig.
- Jättekonstig. Tycker Elvira.
...
Timmarna går på dagis och det börjar bli sent. Idag är det Elviras pappa som ska hämta men han har blivit försenad. Ahmed kommer fram till dom och frågar:
- Är det bara ni kvar? Vilgot och Elvira nickar.
- Vi kan inte komma på något mer att göra. Säger Elvira surt.
- Nej, vi har redan gjort allt roligt idag. Säger Vilgot och tittar ledsamt på klockan. Han förstår den inte riktigt än men han vet att det är så man gör när man har riktigt, riktigt tråkigt.
- Vill ni inte följa med mig ut i köket och baka chokladbollar då? Vi kan baka en massa chokladbollar, så kan vi bjuda alla dom andra på fredag!
Det var den bästa idén Vilgot och Elvira hört på hela dagen.
Ahmed är väldigt duktig på att baka, han visar hur man gör degen lagom kladdig för att rullas och hur dom ska rulla för att få pärlsocker runt hela. Han låter dom till och med provsmaka lite smet då och då.
-Vi måste ju kolla så att den inte är giftig! Säger han och ler.
-Han är verkligen konstig. Fnissar Vilgot.
-Superkonstig! Tycker Elvira.
...
Min egen spontana reflektion nu när jag läser det igen några veckor senare är att det är väldigt tråkigt, men jag tänker att det är trots allt bara introduktionen plus att det blir en helt annan grej med bilderna till. Texten måste ju vara kort, koncis och lättläst för att passa till målgruppen, detta gör det också lite platt. Men men! Vi får se vad vi kan göra.
Idag har jag fortsatt med textutkastet till barnboken. Att försöka anpassa språket är lite knepigt, jag har svårt att sätta mig in i vad som är lagom nivå för vår åldersgrupp. Jag har därför tagit hjälp av de många barnböcker jag har hemma och kollat vilka ord som används och inte där. Jag har exempelvis valt att använda förstärkningsord som jätte- och super-, men jobbar fortfarande på att omformulera "barnen diskuterar" på något bra vis som passar i sammanhanget. Jag har ringt Alice ett antal gånger under dagen och frågat vad hon tycker om det ena eller andra. Det blir ganska omständigt för oss, det blir lätt att man jobbar förbi varandra när den ena gör teckningarna och den andra texten. Men det här har vi ju tänkt på, vi har minst ett möte i veckan inplanerat för presentation och diskussion om och av vårt arbete med varandra. Jag fick en ny idé idag dock, fast jag är inte säker om det funkar. Jag tänkte att vi kanske kunde posta våra utkast här på bloggen och ge feedback så. Jag lägger upp texten till sida 1-3 och Alice lägger upp bilderna, sedan skriver vi ett inlägg var där vi ger feedback och diskuterar bådas utkast. Jag vet inte riktigt om det funkar, men det vore smidigt. Ska diskutera det med Alice imorgon. Nu ska jag fortsätta skriva, det tar mycket tid så det är bra att passa på när man är sjuk.
Det är både jobbigt och roligt på något sätt att hitta cyniska bilder som denna som totalt ratar allt jag är uppväxt med. Med tanke på hur mycket jag bryr mig om sånt här nu för tiden ger det mig någonstans hopp för att det inte är för sent för förändring :).
Den här bilden är ett exempel på vad jag ramlade över när jag försökte göra efterforskningar gällande huvudkaraktärer i barnböcker. Att försöka fundera ut en huvudkaraktär till vår bok kommer bli extremt svårt. En sak jag hittade som var väldigt intressant var att huvudkaraktären i barnböcker ofta ställs inför ett problem eller en situation de måste lösa utan vuxnas inflytande. Barnböcker handlar alltså till stor del om barns utveckling och mognad. När jag tänkte efter så stämmer det här väldigt bra på de böcker jag läst som är till barn och som också handlar om barn, som "Linus blir kär" och "tönten". Det här ledde mig osökt in på de barnböcker jag läst som INTE handlat om barn, "Pelle Svanslös och julklappstjuvarna" till exempel. Jag var tvungen att gå tillbaka till den och kolla hur storyn är utformad om den inte är baserad på ett barns upplevelser. Pelle Svanslös är (förutom baserad på Maja gräddnos som städar och bakar inför jul och Pelle som tjänar pengar och andra jobbiga könsnormer) givetvis också baserad på ett problem och en lösning, som alla böcker baserade på den dramaturgiska modellen. Men Pelle svanslös är snarare fokuserad på en knasig och underhållande historia medan exempelvis "tönten" tar upp ett problem som ett barn i den åldern kan uppleva idag. Jag tänker på de ungdomsböcker jag läst som dom också förklarar om en tonårings "komplicerade" liv. Jag tror att det helt enkelt handlar om en ny trend inom bokskrivandet, Pelle Svanslös är trots allt från 1957. Jag tycker att vi, när vi kommer dit, ska skriva en barnbok som också är baserad på problematik som kan kännas aktuell för barn idag. Att vi ska ha mänskliga karaktärer och inte djur har vi bestämt för länge sen. Att skriva en genusneutral bok är att ligga i framkant, då borde vi göra det när det kommer till bokens story också.
Det här är en återskapad logg. Nu när jag skulle återskapa från de här veckorna så började jag titta på vilka böcker jag läst och analyserat och tänkte skriva in dem. Sen drogs jag in på facebook (som man så lätt gör), och insåg då att jag gjort mycket projektarbete relativt omedvetet. Jag har, under hela det här året egentligen, aktivt länkat, kommenterat, diskuterat, rasat, älskat, frågat och tyckt kring olika genusrelaterade ämnen. Det har varit allt från youtubeklipp till bilder till nyhetsartiklar. Jag insåg att jag flitigt länkat detta i min privata blogg och på min facebook, men aldrig kopplat till projektet! Ytterst korkat. Nu har jag försökt leta fram det material jag läst och använt under hösten och ska försöka använda det här. Jag är helt övertygad om att diskussionerna jag haft med andra via nätet om en viss reklam har gett mig lika mycket till projektet som när jag läst facklitteratur. Genusfrågan är ju trots allt till stor del en tolkningsfråga.
Vi kan börja med det här klippet. I korta drag handlar det om att LEGO, som är stämplat som en pojkleksak, har satsat stora pengar på att marknadsföra lego till flickor. Det hela resulterade i "LEGO friends", en barbievärld i legoformat. Jag uppmanar verkligen till att se det här klippet, tjejen som gör det är väldigt smart och har gjort ordentliga efterforskningar och det känns lite onödigt att återberätta hela klippet. Hon visar bland annat gamla satsningar på lego för flickor genom tiderna, projekt som alla har sett likadana ut. Allt i rosa och lila, mindre fokus på bygge och legogubbar som liknar barbies (snygga tjejer) istället för som de vanliga legogubbarna.
Men jag tyckte att något fattas här, det stämde inte riktigt med min bild av lego. Jag var tvungen och göra mina egna efterforskningar och hittade då den här reklamen från 70-talet:
Det är alltså inte förrän från 70-talet och framåt som detta "tjejlego" utvecklas. Varför? Hur kommer det sig att jämställdheten gått bakåt sedan dess? Jag antar att frågan var trendigare då, som miljömedvetenheten idag.
VDn för LEGO sa vid lanseringen av LEGO friends "we focused on creating a play experience centered on the joy of creation, while heeding the way girls naturally build and play". Det han hävdar är alltså att LEGO friends består av frisörsalonger och bagerier för att det är naturligt för flickor att leka så. Han menar alltså att det är genetiskt. Är det alltså onaturligt för en tjej att bygga en brandstation som finns i vanliga LEGO city? Nej, det tror jag verkligen inte. Än en gång ser vi bara ett tydligt exempel på hur samhället vi lever i cementerar könsnormerna. Genom val av färg, form och historia har de skapat två separata världar för flickor och pojkar från fem år.
En av de sakerna jag ändå tycker är värst är att barnen inte själva väljer sitt fack från början. Nej, vad unga barn tilltalas av formas av deras tidigare erfarenheter. Det är därför arbete mot ett genusneutralt samhälle är så fruktansvärt viktigt. När mamma/pappa/syster/farfar eller annan person köper flickan/pojken sitt första LEGO-paket visar de och lär barnet vilket paket som hör till "deras" kön. Stört men oundvikligt idag. Jag blir verkligen upprörd av sånt här, det finns inget syfte med att placera treåringar i fack. De skilda "lekvärldarna" leder ju också till att barnen bara leker med barn av samma kön, flickorna med sitt lego och pojkarna med sitt. På så sätt skapas redan här dåliga förutsättningar för skoltiden, gruppdynamiken blir bevisat sämre i de alldeles för vanliga könssegregerade klasserna, oavsett ålder.
Varför är då det här relevant för vårt projekt? Jo, det utmynnar i att skapa leksaker som både flickor och pojkar kan/får leka med. Leksaker som inte bygger på gamla normer. Det är just detta vi försöker göra med vår bok, skapa en bok om tjejer och killar för tjejer och killar. En bok som inte har en underbyggd agenda av hur en flicka respektive pojke ska vara. En bok som inte visar enisida uppmuntrade bilder av flickor som bakar och pojkar som leker med bilar. Samtidigt, som jag nämnt tidigare, handlar det om att visa att pojkar "får" leka med bilar, men det får flickorna med!
I fredags på Fias fantastiska feministiska fredagar hade hon tagit dit Anna Ekström, generaldirektör för skolverket, för att prata om jämlikhet i skolvärlden. Anna råkar vara mamma till min barndomsvän så det var väldigt roligt att höra henne prata. Hon höll en föreläsning först om sina erfarenheter och idéer och sadan hade vi en gruppdiskussion. Anna talade mycket om killarnas roll i jämställdheten, något som jag verkligen tog fasta på och tänkt vidare över. Hon talade om att flickor och kvinnor idag rört sig långt de senaste 50 åren medan männen stått still. Jämställdheten vi har uppnått idag har inte i den grad hon/vi vill lett till lika villkor, snarare till att kvinnor tagit plats på männens arenor. En kvinna i en chefsposition eller en tjej som söker bygglinjen på gymnasiet uppmuntras i de flesta fall idag, medan en man som jobbar som sjuksjöterska ses som mesig och en kille som söker frisörlinje ofta får gliringar gällande sin sexuella läggning. De yrken som är förknippade med kvinnor har uppenbarligen fortfarande låg status.
Anna, som representant för skolverket, menar att man måste ta tag i det här i ung ålder, något som jag och Alice håller med om. Det är av denna anledning vi från början valde att göra det här projektarbetet. Jag vill hänvisa till mitt inlägg v. 47, det handlar inte om att kvinnor ska dominera, det handlar heller inte om att kvinnor och män inte får/kan göra si eller så, det handlar om att alla ska ha lika möjligheter. Varför jag håller med Anna och varför arbeten som vårt projekt känns så viktigt beror just på detta, för att skapa lika möjligheter vad gäller gymnasieutbildning och framtida val i livet måste man börja tidigt. Att uppmuntra till en fördomslös och genusneutral förskola tror jag kommer göra det lättare, både för flickor och pojkar, att söka sin identitet i ett bredare spektrum under tonårstiden. Det är alltså av yttersta vikt att vi inte glömmer pojkar här. I högre åldersgrupper behöver kvinnornas rättigheter få mycket uppmärksamhet då det handlar om lön och föräldraledighet bland annat, men att uppmuntra pojkar från ung ålder till att inte följa de manliga normerna tror jag kan bidra till en minskad klyfta mellan könen i nästa generation.
Annas föreläsning var väldigt intressant och inspirerade mig verkligen till projektet. Hennes mål för förändring var desamma som våra mål för projektet. Det gav helt enkelt ett rejält lyft motivationsmässigt och jag ser fram emot att fortsätta jobba nu.
Redan när jag försökte skriva andra meningen till boken fastnade jag. Det är svårt att skriva för barn. Det skär lite i mig att behöva skriva "dom", men inte kan man skiva "de" i en barnbok? I flera av böckerna jag läste i höstas noterade jag att de till och med använder dej istället för dig. Det är ju helt logiskt egentligen, man måste göra det så lätt som möjligt om ett barn som precis lärt sig läsa ska förstå. Men... Lär man dom(!) inte fel då? Jag får helt enkelt försöka skriva vidare med dom och se vad Alice tycker när vi har möte nästa vecka med våra första utkast på text och teckningar. Att skriva en text med språk som passar en barnbok utan att se bilderna framför mig var kämpigare än vad jag trodde...!
Så heter huvudkaraktärerna i vår finfina bok. Idag har vi specifierat mer exakt vad som händer i boken, hur personerna ser ut, beter sig, etc. Det känns jättebra. I och med att jag är fullkomligt värdelös på att teckna har vi delat upp det så att Alice har huvudansvaret över teckningarna och jag har huvudansvaret för texten. Därav var dagens möte mycket viktigt, nu hart vi tillsammans detaljbeskrivit händelseförloppet och kan således göra våra två delar på egen hand.
Idag har vi skrivit om vår mindmap till en mer konkret story i scener. Det krävs mycket tänkande för att hitta på en intressant historia som stämmer överrens med våra "krav", men jag känner mig väldigt nöjd med vad vi åstadkommit hittills. Vi har också tagit upp idén om ett samarbete med Fias projekt, diskussionsgruppen Fias fantastiska feministiska fredagar. Jag har varit där på varje möte hon hållit under hösten och det har gett mig många bra uppslag och tankar gällande genus. Således har vi tre tänkt att FFFF-gruppen ska få läsa, kritisera och utvärdera ett utkast till vår bok. Det kommer bli väldigt bra tror jag, det blir både ett väldigt bra uppslag att diskutera för Fia, och vi kan få mycket åsikter och hjälp av insatta personer.
"Genus i bilderboken" har gett oss flera viktiga aspekter att tänka på när vi snart ska börja skriva vår bok. Bland annat belyser boken användningen av adjetiv i beskrivandet av kön. Här är ett exempel:
"Det bankade på dörren och ögonblicket senare dundrade kaninen Kim in. Kim var högröd i ansiktet och andades tugnt. Kaninen kastade sig ner i fåtäljen och slängde ur sig: Ge hit lite morotssaft!"
"Det knackade på dörren och ögonblicket senare kom kaninen Kim in. Kim var rosig om kinderna och lite andfådd. Kaninen satte sig ner i fåtäljen och frågade: Skulle jag kunna få lite morotssaft?"
Trots att kaninen Kim är en könslös karaktär sätter orden ett kön på kaninen.
En annan viktig poäng som vi visserligen redan visste men som boken formulerade bra är följande:
"Genus är föreställningar, tolkningar, förväntiningar och handlingar som förklarar vad flickor och pojkar, kvinnor och män, sägs vara i kraft av sitt kön. Genus är att göra skillnad där ingen skillnad finns."
"En felaktig föreställning är att genuspedagogik handlar om att alla ska bli likadana, lika felaktigt tror många att flickor inte ska få leka med dockor och porjar inte med bilar. Det handlar inte om att ta bort utan att lägga till. Arbete med genus handlar om att stärka barnens självkänsla och göra dem så trygga i sig själva att det vågar prova på och utöka sina positioner."
En av böckerna jag läst idag var en jättesöt bok av Sari Eliasson och Ann Forslind, "Tönten" (Alfabeta 2002). Boken handlar om Simon vars mamma börjat dejta en tönt. Boken baseras på en vanlig företeelse idag där barn blir avundsjuka på föräldrarnas nya respektive. Simons bästa vän Mira försöker hjälpa honom bli av med tönten, men det går inget vidare. Till slut ska Simon och tönten vara ensamma och spelar TV-spel en hel kväll, en väldigt bra idé. "Han heter Johannes förresten." avslutas boken. Det här var verkligen en fin bok som jag tog till mig, den var välanpassad till barn, beskrev ett aktuellt problem och var svår att sticka hål på när det kommer till jämställdhet och jämlikhet (bästa vännen var både tjej och hade en annan etnisk bakgrund, alla karaktrer har alla möjliga färger på kläderna etc.). Under det här projektet har jag insett att den mest intressanta frågan inför vår bok är "vad är lagom?" inte "vad är perfekt?". Det finns inget som är perfekt. Det enda könsnormativa i den här boken är karaktärernas namn. Frågan är om boken verkligen hade varit bättre om alla hette Alex och Kim? Eller är det kanske så att det bara är mina egna fördomar som gör att jag utgår från att namnen är baserade på karaktärernas kön? Kanske är Simon en tjej och det är jag som satt ett kön på honom. Oavsett har Sari Eliasson lyckats med något eftersträvansbart, lagom.
