Alice, Bea och barnen

Från idé till slutprodukt

Mitt projektarbete som jag genomfört tillsammans med Alice Nordwall har gått ut på att analysera och skapa förståelse för hur genus och jämlikhet tillämpas (och inte tillämpas) i barnlitteratur för att på så sätt skapa större förståelse för de normer som finns i samhället idag, framför allt de som den nya generationen tar in genom litteratur. I den här rapporten ska jag utgå från några frågeställningar rörande hur vår arbetsprocess sett ut, hur vi löst de problem vi stött på samt vad jag har lärt mig under kursens gång.

Hur har jag arbetat med mitt kunskapsområde?

För att ha en stabil grund inför skrivandet samt för att utveckla mina kunskaper om ett ämne som intresserar mig men som jag visste mindre om än jag trodde när projektet började, var hela höstterminen vigd åt fördjupningsarbete. Av pedagogiska skäl analyserade jag först några böcker, sedan läste jag en mängd facklitteratur om genus för att sedan fortsätta med analyserna.

När jag ser tillbaka på mitt arbete är min utveckling kunskapsmässigt väldigt tydlig. Från att i de första inläggen beskriva min förvirring över vad i hela friden genus faktiskt är känner jag att jag idag, speciellt efter att ha skrivit vår bok, har en helt annan medvetenhet gällande genusfrågor i samhället. När vårterminen kom var det fantastiskt roligt att börja med det kreativa arbetet. Först kom insikten om hur mycket bakgrundsarbete det faktiskt krävs för att skriva en bok, hela vägen från tankekarta till tryckt bok. Det har krävts disciplin för att kunna tänka utanför ramarna samtidigt som man måste hålla sig inom en tidsgräns. Utformandet av huvudkaraktärerna är ett bra exempel på detta. Vi märkte att för att få boken genusneutral var det lätt att vi bara vände på normerna, vi tillskrev pojken alla de normer som vanligtvis tilldelas flickor och vice versa, vilket absolut inte var vårt syfte. Syftet var som vi beskrivit i bloggen snarare att på ett enkelt sätt visa på hur lätt det kan vara att fostra barn genusneutralt och utanför stereotyperna för flickor och pojkar, något vi ville uppnå utan att nödvändigtvis behöva skriva något provocerande. De jämlika och jämställda idealen i boken ska kännas lika naturliga som de egentligen är, inte som något stötande eller revolutionerande.

Förutom den kunskapsmässiga utvecklingen har projektet också inneburit en hel del planering och strukturering. Jag kan stolt säga att vi följt vår tidsplan. Att lägga mycket tid på att skriva en detaljerad tidsplan i början var helt klart värt det, den har fungerat som en sporre för mig genom hela projektet.

Det vi talade mycket om i början som vi sedan strukit är samtal med författare och förläggare. Det är väldigt synd att vi inte har gjort det, men att få tag på intresserade personer samt att hitta tid (både för dem och för oss) visade sig vara för komplicerat. Men med tanke på den tid jag lagt på att läsa om barnlitteratur och dess uppbyggnad samt den mängd feedback vi fått från olika håll känns det som att vi ändå lyckats göra ett bra arbete utan att prata med branschmän. När jag pratar om feedback menar jag inte bara de som läste vår slutgiltiga bok, utan under hela projektet har mycket diskussioner pågått ”bakom stängda dörrar”. När folk har frågat vad jag har för projektarbete har det väckt många intressanta och långdragna diskussioner gällande både litteratur och genus ur vilka många bra synpunkter, tankar och boktips har kommit. Jag har insett att man ska inte underskatta det råd och stöd man kan få från människorna omkring sig. En av mina mest givande diskussioner var med mina föräldrar i slutet av projektet, en diskussion som pågick i två timmar där jag själv blev förvånad över hur mycket jag lärt mig under året då diskussionen gick ut på att jag fick försvara varför normförebyggande arbete behövs samt varför Sverige inte är jämställt som det ser ut idag. Själva feedbacken på boken var givetvis även den väldigt givande. Det var kul att se att även de som inte vet något om den långa processen det var att skapa boken kunde uppskatta den och framför allt ge oss konstruktiv kritik på den.

Projektets syfte samt tidsplanen har givetvis genomgått vissa förändringar under tidens gång som vi beskrivit i bloggen. Bland annat valde vi i mitten av projektet att fokusera mer på jämställdhet än jämlikhet, men till slut blev boken likvärdigt präglad av de båda vilket känns väldigt bra. Att bryta heteronormen blev exempelvis en mer central del i vår bok än vi först hade väntat då två homorelationer (dock bara mellan män) kom med. Diskussionen kring handikapp och sjukdomar som var central i början hamnade dock i skymundan. Vi läste flera barnböcker som behandlade ämnet men det är inget vi belyser i vår bok. Å andra sidan belyser boken absolut inte motsatsen utan lämnar det snarare osagt.

Nu när jag tittar i backspegeln blir jag extremt stolt över vad jag och Alice har åstadkommit. Jag är också väldigt stolt över min personliga utveckling i projektarbetet. Om jag skulle ha möjlighet att göra om något skulle jag ha varit bättre på att blogga från början. Mycket av det arbete jag faktiskt lagt ned på projektet framgår inte där. Jag skulle dessutom velat låta ännu fler läsa vår bok och skriva någon form av reflekterande rapport över folks reaktioner och åsikter, men det fanns helt enkelt inte tid. Jag får bara vara glad för att den feedback vi fått har varit så bra och gav oss så mycket uppslag till boken.

Mitt projektarbete som jag genomfört tillsammans med Bea Schönning har gått ut på att analysera och skapa förståelse för hur genus och jämlikhet tillämpas (och inte tillämpas) i barnlitteratur. I den här rapporten ska jag utgå från några frågeställningar rörande hur vår arbetsprocess sett ut, hur vi löst de problem vi stött på samt vad jag har lärt mig under kursens gång.

Hur har jag förhållit mig till tidsplanen och hur har planeringen och syftet förändrats under arbetsprocessen?

Jag och Bea gjorde i början av projektet en tydlig tidsplanering för vad vi skulle göra varje vecka under projektet. Vi delade in vår arbetsprocess i olika delar. Första halvåret la vi fokus på forskning och fördjupning kring genus och barnlitteratur samt på att läsa och analysera barnböcker. Dessa två delar hade vi lagt ungefär lika mycket tid till, något som under arbetes gång förändrades då jag själv upptäckte att jag själv fick mycket mer ut av att läsa och analysera barnböcker än att genusforska. Det gav mig mer konkret information och hjälp till slutprodukten, och skapade det genustänk jag behövde för att kunna skriva vår barnbok. Istället för att ägna vissa veckor åt endast genusforskning och sedan vissa veckor endast åt läsning var något jag omvärderade och gjorde annorlunda. Jag kände att det var mer effektivt att kombinera de två, och i bloggen har jag redovisat hur jag ena veckan analyserat en bok för att nästa få mer förståelse genom att undersöka begreppet genus, som jag sedan kunde ta med mig till veckan efter när jag analyserade och läste ytterligare en barnbok. På detta sätt arbetade vi under hösten, som även hade ett större avbrott i sluten i och med praktiken Barcelona.

Under våren lades fokus helt på slutprodukten, och vi kände båda två att vi hellre började med det på en gång för att få fram en bra bok, istället för att ta upp kontakt med bokförläggare på Natur och Kultur. Vi utformade våra karaktärer och fick ta ställning kring flera svåra frågor. Vi märkte att för att få boken genusneutral var det lätt att vi bara vände på normerna, och tillskrev pojken alla de normer som vanligtvis tilldelas flickor och vice versa, men det blev ju lika fel det. Genom dessa problem tydligjorde vi vårt syfte med boken, att den inte skulle vara provocerande eller revolutionerande utan istället genusneutral på ett enkelt sätt för att visa på hur enkelt det är att fostra barn genusneutralt och utanför stereotyperna för flickor och pojkar. Under denna period gick mycket av min tid till att göra klart illustrationerna, som inte medförde mycket analys och som var oerhört tidskrävande.

Dock var det under denna period som ”hen-debatten” var som mest uppmärksammad, vilket gjorde att jag och Bea återigen diskuterade ordets användning och huruvida vi ville använda det eller inte. Vi kom fram till samma svar som tidigare, att vi i vår bok vill fokusera på det sociala könet och inte på det biologiska. Detta fick vi positiv feedback på under vårt besök i stallet då vi testade boken på en grupp barn (alla tjejer), som alla var överens om att de ville bli bemötta likvärdigt som killarna i deras klasser, men de skulle inte vilja bli kallade för ”hen”.

Även under denna period skilde sig mitt arbete något från den ursprungliga tidsplaneringen, och återigen integrerades skriv- och ritprocessen med feedback, forskning och diskussioner.

I slutet av perioden har vi även tagit tillvara på feedback från olika personer som alla haft intressanta åsikter och som alla påpekat olika delar av boken. All konstruktiv kritik vi fått har jag och Bea tillsammans diskuterat och det har lett till att vi i vår slutprodukt kunnat ändra på små detaljer som vi tidigare inte tänk på, vilket enligt mig lett till ett bättre resultat.

Vad har jag lärt mig under projektets gång?

Under projektet har det för mig varit en stor utmaning att avsätta tid i veckorna till projektet. När man inte har inplanerade lektioner i schemat, eller examinationer regelbundet har det lätt blivit att jag prioriterat andra ämnen före projektarbetet. Men självklart har detta då endast lett till att det blir en större del arbete sen, med en större del att komplettera. Under tidens gång har jag insett vikten av att själv avsätta min egna tid till detta för att få det gjort och att detta är en kurs precis som de andra. Jag tycket själv att jag visat på en förbättring rörande detta mot slutet av kursen, men detta är något jag ändå i helhet kunnat göra betydligt bättre.

Jag har även fått en betydligt större förståelse för hur genus och normer tillämpas i barnlitteratur, och hur stor påverkan det faktiskt har. Dock har jag även mot slutet av kursen, i samband med att vår bok verkligen började ta form, även insett hur otroligt enkelt det egentligen är att ignorera de rådande normerna för könen, utan att reslutatet egentligen blir särskilt annorlunda. Framförallt har mitt arbete, läsandet av barnböcker, forskningen och diskussionerna med Bea samt dem som gett oss feedback gjort att jag har utvecklat en mycket större medvetenhet kring ämnet. Jag lägger märke till hur ojämställt pojkar och flickor, män och kvinnor ibland framställs i samhället genom till exempel media, något jag tidigare kanske inte reflekterat över. Detta, just medvetenhet, tror jag också är det viktigaste vi kan förmedla. Som jag tidigare skrivit i bloggen ”En flicka ska självklart kunna vara klädd helt i rosa med det ska inte vara på grund av att hon är flicka som hon är det, och vice versa”. Just detta tror jag är så oerhört viktigt. Att vara medveten och själv kunna reflektera över hur man kanske bemöter flickor och pojkar annorlunda tror jag är nyckeln till ett mer jämställt samhälle, och det är just medvetenhet om vårt beteende och våra normer som krävs för att vi ska kunna förändra dem.

Idag har jag och Bea både ändrat på små detaljer i boken efter feedback från barnen i stallet och låtit både vänner och lärare läsa boken för att få så mycket feedback som möjligt.
Anna-Maria var en av lärarna som läste vår bok, och vi fick mycket bra feedback! Hon sa till exempel att detta verkligen var en bok som hon kunde ha läst för sin egna dotter vilket man blir väldigt glad över att höra! Det hon hade att anmärka på var att språket var något komplicerat, vilket vi försökt ändra lite på för att förenkla för barnen, men att det ändå var bra med lite svårare ord som föräldrarna då helt enkelt får förklara för barnen.

Andra saker var att det "borde" heta förskola istället för dagis, eftersom det är den egentliga termen och detta har vi ändrat på nu. Hon påpekade även att vi skrivit just "snälla Birgitta" om dagisfröken (förlåt, förskolepedagog), och det insåg vi också var lite klyschigt. Nu är det "snälla Svenne" istället! Detta för att bryta ännu en norm, om att det bara är äldre kvinnor som jobbar på förskola.

En till ändring vi gjort efter att Anna-Maria läst är att vi har lagt till så Elvira har två pappor, att det är tydligt utskrivet helt enkelt. Om det bara står "Elviras pappa" tror vi att de flesta (kanske undermedvetet) snabbt antar att hon har en mamma och en pappa.

Roligt med så bra konstruktiv kritik! Nu är det bara att göra sista redigeringarna plus en framsida mer helgen och sen ska den slutgiltiga upplagan häftas ihop och lämnas in. Underbart!

//Alice

"De tycker boken är jätterolig och att nallen är en söt detalj.

Den borde vara längre. Kändes väldigt bra att deras störta kritik var att boken var kort, då vill de läsa mer! Då blev vi glada.

Gullig, kille kär i kille – roligt, gulligt. Alla reagerade på det. Fast de tycker det är bra.

Vilgot – glad, sprallig,

Elvira vill alltid vara bättre än Vilgot, Vilgot är inte lika mycket så.

Elvira är mer sur, Vilgot är mer sprallig Även om det stämmer rätt bra in med hur vi tänkt oss karaktärerna vill vi inte att Elvira ska framstå som sur och tråkig, därför har vi bestämt att ändra "säger elvira surt" till "säger elvira uttråkat" el. dyl. på sidan 3.

Ali - glad, snäll, skön,

Konstigt att de tyckte Ali var konstig. Det reagerade flera på. Det finns en dramaturgisk poäng med att det tycker han är konstig, först är de misstänksamma, sen är han konstig för att han stojar och är rolig. Det är ett återkommande tema. Men för att tydliggöra detta lägger vi till "är lite tveksam" på sida 2. För att Vilgot inte alltid ska tala först har vi också flyttat på replikordningen på sida 2.

Brukar inte prata om genus I skolan, någon har gjort det I fyran. Mellanstadiet verkar man prata om det. Det har diskuterat hen. De tycker inte det vore kul att bli kallad hen.

Varför leker killar och tjejer för sig?

För killar är dumma och elaka. Aggresiva. Hårdhänta, har inga känslor. Dom tycker om tv-spel och fotboll. Ibland är en tjej med och spelar fotboll. Killarna är ofta en stor grupp medan tjejerna är flera små. Killar har inte lika stort behov av bästa kompis. Barnen var väldigt medvetna för sin ålder tyckte jag, jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket på könsgrupperingar när jag var 10!

De umgicks mer blandat när det var yngre.
Vad gör tjejerna? Hoppar hopprep, burken, telefoner, spelar kort.

Brukar lärarna behandla tjejer och killar olika?

Gympan – skulle köra tjejer vs. killar. Killarna leder stort. Vikarien sa “eftersom tjejerna inte är lika duktiga som killarna får dom 15 pluspoäng och så kör vi avgörande målet nu”. Bläk.

Killarna skriker och håller på under lektionerna men blir inte tillsagda, tjejerna blir tillsagda mycket oftare när de låter mer sällan. Killarna får en chans till, tjejerna blir utskickade direkt. Killar tar mer plats. Skiter i om de blir tillsagda.

Åttor och nior kan kramas och hänga mellan könen.

Varför är det så?

Killar bara är så.

Hur skulle ni vilja att det var? Ser ni skillanderna som ett problem?

Inget riktigt svar. Det spelar ingen roll för killarna är störda. Det är inget problem. Killarna mobbar tjejerna, tjejerna mobbar killarna.

Cornelia 12: Killar uppfostras hårdare. Om en kille ramlar ner från stolen då kommer folk ba men res dig upp! Hade det varit en tjej daltar man med henne. Den här fruktansvärt genomtänkta analysen gjorde mig jättechockad! Jag såg ett klipp med Magnus Betnér för några år sedan där han belyser JUST DETTA och jag hade aldrig tänkt på det förut. Sjukt häftigt att en tolvåring är så medveten.

/Bea