Alice, Bea och barnen

Att testa boken på barnen i stallet var så himla roligt! Att få höra deras tankar och funderingar kring det ämne jag och bea försöker beröra var väldigt intressant. Just kring själva boken hade de inte så mycket att säga mer än "gullig!" och "den borde vara längre", vilket i och för sig är väldigt bra kritik men det ger oss inte jättemycket konkret att jobba med i boken. De påpekade att det var en kille som var kär i en kille, men ingen av dem uttryckte att det var konstigt, och det var tydligt att de alla visste att man i alla fall inte ska tycka att det är konstigt för ingen "vågade" säga något om det. De var helt enkelt ganska "politiskt korrekta" redan vid elva, tolv års ålder vilket jag tycker är väldigt intressant!

Istället spann diskussionen istället över till hur de tyckte att det var i deras klasser, huruvida killarna och tjejerna är grupperade och om lärarna bemötte eleverna olika beroende på kön. Självklart var denna diskussion vinklad, då de bara var tjejer i åldrarna runt 10-13 som var med (i alla fall var det de lite äldre tjejerna som främst deltog i diskussionen, inte helt konstigt kanske) men det var intressant hur de alla hade en ganska gemensam bild av hur det såg ut i deras olika klasser och skolor. Enligt dem var de mer grupperade i tjejer och killar nu än vad de var när de var yngre, då alla lekte med alla på ett annat sätt. Det dem sa stämmer ganska bra in på den bild man har, pojkarna spelar fotboll och flickorna spelar kort eller hoppar hopprep, i korta drag. 

De tyckte allihop att deras lärare var mer toleranta mot killarna, som enligt dom alltid var "stökiga" men sällan fick en ordentlig tillsägelse. Tjejerna däremot, verkar bli mer ordentligt tillsagda för mindre, som när de väl är högljudda till exempel och kunde då bli utslängda vilket pojkarna inte verkar bli lika ofta. 

Allt detta var så himla intressant att höra, och man skulle kunna skriva långt om allt som sades. Nu måste jag och Bea (troligtvis i nästa vecka) sätta oss ner för en ordentlig diskussion, och fundera över vad och hur vi kan ändra boken och om vi eventuellt vill göra det. Hur som helst var det enligt mig ett väldigt lyckat besök!

Jisses, vi har en BOK! En faktisk bok! Känns helt galet. Jag har suttit hela kvällen (natten) och lagt layouten, blev riktigt nöjd. Alice bilder passar så bra ihop med texten. Nästa steg är alltså nu att testa boken på barnen på lördag samt prata med nya litterär gestaltning-läraren om hon kan ge oss feedback på det språkliga. Jag är medveten om att ordvalet är inkonsekvent, från "kärast i hela världen" till "bestört". Detta beror på att en femåring förmodligen skulle säga just så, medan det inte finns något bättre ord för bestört. Dessutom är väl boken till för att utveckla barns läsfärdigheter? Då måste man utmana med nya ord. Jag bestämde mig också i sista stund för att stryka dom och köra på de/dem, det känns bättre. Jag har också valt att använda "comic sans", hur mycket folk än avskyr den. Det finns ett pedagogiskt syfte med att ha den fonten i en barnbok, den är mer lättläst eftersom den är mer lik handskrift samt lättare att läsa för dyslektiker. I vår barnbok tänker vi på alla. ;)

Nu har det jobbats under lovet! Som bea tidigare skrivit blev det en krock i aktivitetskalendern på min ridklubb så vi har skjutit på det tills lördag v.16. Då ska vi alltså ha ett färdigt utkast av boken, utskrivet och klart att låta barnen läsa och sen se på reaktionerna. Väldigt spännande!

Vi har kommit igång bra under denna vecka, då vi upptäckt att det blir så svårt för oss båda att jobba enskilt, och därav har arbetet saktat ner rejält. Bea har haft svårt att anpassa texten till barn utan att få diskutera det, och samtidigt som hon pga det behövt ändra på vissa detaljer har jag haft svårt att veta på egen hand exakt vad jag ska rita, därav många många skisser och slängda/ändrade bilder. Att rita är väldigt roligt, men det är även otroligt tidskrävande! Detta har vi också effektiviserat genom att jag gjort den färdiga skissen och efter det har Bea färglagt. 

Så, nu efter två dagar och flera timmar har vi sex ritade bilder (alltså endast ca fyra kvar) och ett färdigt textutkast! Det vi har kvar nu är:

Jisses vad produktiva vid varit de här två dagarna!! Utkastet till boken är nästan helt klart och vi har målat fem klara bilder. Vi kom på den geniala tekniken att Alice som faktiskt kan måla gör bilderna och jag fyller i med färgerna, haha. Väldigt effektivt. Nästa vecka blir det hårdkörning med färdigställande av bilderna för Alice och lägga layout för mig inför presentationen på lördag. Gud vad kul att verkligen se resultat!

Så här bra går det för oss! Det går långsamt framåt med bilderna, Alice är noggrann vilket är bra såklart! Jag har fått lite mer flyt i textskrivandet, känns bra. Det känns mycket bättre nu när vi jobbar tillsammans, man behöver den andra personens input. Det är ju VÅR bok.

Så här fint och naturligt jämställt såg det ut i en leksakstidning som kom för några veckor sen. Det är inget revolutionärt, det är inte helt könsneutralt, det är bara smyganorlunda. Som vår bok. Tjoho.

Under påsklovet som kommer hade jag och Alice bestämt oss för att stänga in oss hela veckan och bli klara med projektarbetet. Tyvärr inser vi nu att livet kommer emellan. Först och främst ska Alice jobba större delen av lovet, men vi ska fortfarande köra två heldagar av skrivning och teckning. Vårt studiebesök i stallet blev också uppskjutet en vecka till lördag vecka 16 på grund av andra aktiviteter i stallet. Planeringsändringen har alltså inte skapat några problem än, även om det känns som att tiden rinner iväg. Jag tvivlar inte en sekund på att vi hinner klart i tid, jag hoppas bara att vi hinner göra allt vi vill göra innan!

Alice och jag diskuterade hen som hon tidigare nämnt. Debatten har gått varm senaste veckan och vårt projektarbete har blivit en central fråga i det hela. Vissa tycker vi gör rätt i att använda han/hon, vissa tycker vi gör fel. Men det jag funderat mest över är vad vi egentligen håller på med.